Tydligen har jag lite ludd i hjärnan som täppt till förnuftscentrat

Mamman grinar. Pappan frågar -Men varför är du ledsen.? -Allt är så himla eländigt säger jag. -Hela livet är ELÄNDIGT och jag oroooooar mig en massa. Tårarna sprutar, jag oroar mig för att vi inte tittat på nya lägenheten än, att vi inte ska orka åka till Halmstad i slutet av juli och för att pappan ska bli sur för att jag är trött hela tiden. Det visar sig att mamman mest behöver lite omtanke så försvinner allt elände. Pappan fixar så vi ska titta på lägenheten i morgon (läs idag), säger att -Om vi inte orkar åka till Halmstad då så åker vi lite senare i stället och dumförklarar på ett snällt sätt mamman för att hon inte fattar att det är ok att vara trött i nionde månaden med en jättekagge och 20 kg extra. Ganska enkla lösningar egentligen. Men ni vet, det är det där nedrans luddet.